onsdag 2 augusti 2017

Det är inte bara den sjuke som drabbas av cancer

Blir du nummer 70 000?

Idag var det dags för omläggning på vårdcentralen. Jag tog också den beställda svalgodlingen. Jag tror inte den kommer visa på några bakterier. Tempen är lite bättre, den stiger i alla fall inte. Tidigt i morse hade jag under 37°, lite senare när jag gick upp 37,4°. Det känns som det går åt rätt håll, fast långsamt. Extremt trött igen men det är väl bara att vänja sig. Jag frågade om någon på vårdcentralen kunde lyssna på lungorna men då hade jag varit tvungen att sätta mig i kö på lättakuten och har jag en infektion på tillbakagång vill jag inte hämta hem en ny så jag struntade i det. Får jag feber mer än 38° får jag väl tänka om.

Dessa väntrum....
Det här var sista gången jag lade om picc-linen på vårdcentralen. I fortsättningen kommer jag lägga om den varje vecka i samband med cytostatikabehandlingen på Onkologen.
Varje måndag blir det dock provtagning på vårdcentralen.

Om allt går som det ska borde jag ha fått min sista behandling om tolv veckor och då få ta bort picc-linen. Bara att börja räkna ner. Det blir kämpigt men nog tusan ska det gå. Duscha och bada - woohoo!

Ibland har jag mycket tid att tänka. Jag tycker ofta att min familj drabbas onödigt hårt av min sjukdom. Förutom att jag inte orkar hjälpa till och de får dra ett tyngre lass, särskilt Henke, är jag en tickande bomb som exploderar då och då. Det är ofta lättare att skärpa sig och vara mer normal bland "främlingar" för att sedan visa sina sämsta sidor bland dem man älskar mest.

Kanske tänker inte heller alla på att min sjukdom faktiskt är ett trauma för mina familjemedlemmar också. Vem frågar hur de mår och om de behöver hjälp med något?
Jag förstår att det är balansgång eftersom jag själv många gånger sagt att jag inte orkar besök. Jag själv har dock lärt mig att be om hjälp och då har jag haft fantastisk uppbackning när det behövts.

Jag är mest rädd att mina barn ska förlora sina kompisar på grund av min sjukdom, eller att de ska skämmas för mig. Det är väl inte direkt någon merit att ha en cancersjuk mamma som inte orkar något och som "ser konstig ut".  Det är tur att de alltid har varandra men sorgligt när de har sina dåliga dagar och då kan säga att de inte har några kompisar. Åh, vad jag vill vara en frisk mamma med huset fullt med ungar, bjuda på fika, steka pannkakor och vara den där bästa mamman i världen. Jag vet förstås att mina barn tycker att jag är världens bästa mamma och älskar mig gränslöst. Lika mycket som jag älskar dem och liksom alla mammor tycker att mina barn är bäst, klokast, vackrast, vänligast av alla.  



Tolv veckor Paklitaxel....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Halvvägs

. Igår fick jag behandling med enbart Paklitaxel och nästa vecka är det uppehållsvecka. Då har jag fått 2 + 4 av 4 + 8 behandlingar, hälf...