Jag är inte cancer....

Jag är Marie, jag är inte och kommer aldrig vara min sjukdom. Glöm inte det...

(Jag fattar inte varför första stycket ibland får annat typsnitt när man går via Facebook men inte direkt i bloggen - arg!)

Monstret har försökt sig på att ta mig i besittning men han ska inte få förstöra mitt liv som jag lever totalt. Ni kommer märka om jag vill prata om min sjukdom, jag lovar, men mest av allt vill jag vara precis som du och leva fullt ut, utan en tanke på något slut överhuvudtaget.



Underbara, älskade Österlen (lite på snedden som livet självt)

Ännu en gång vill jag tacka de som ställer upp för barnen. Just nu hägrar till exempel en lägerskola med övernattning där det på grund av omständigheterna och det som måste skötas på grund av dem gjort att vi fått be om hjälp med skjuts med mera. Det betyder så mycket.
R och H - tack för alla skjutsar till träningar och alla kläder till J, hon är helnöjd.
Tack alla! Ingen nämnd och ingen glömd (minnet ni vet.....).

Nu börjar läskiga kallelser att dimpa ner. 12 september ska jag till Genetiska mottagningen för utredning om min grundsjukdom neurofibromatos kan ha orsak att jag drabbas av cancer. Om det visar sig vara så och om det blir aktuellt med operation (läs: om tumören krympt så pass att det går att operera) kanske de tar båda brösten. I normalfallet opererar de inte bort ett friskt bröst även om patienten vill. Helst vill jag inte ha en endaste tutte kvar, inte ens implantat. Bakom dem kan förrädiska monster gömma sig.
2 oktober är det MR av brösten igen, det brukar bli mammografi och ultraljud samma dag.
5 oktober blir en ödesdag - läkarbesök med besked hur cellgifterna fungerat och besked om fortsatt strategi. En dag på liv och död.

Idag har jag haft andra strider. På grund av felaktigt utbetalad lön i juni har hela skiten rört till sig. Jag har betalat tillbaka det jag fått för mycket, jag har inte fått utbetalat de 10 % jag har rätt till i 90 dagar för de har tydligen också kvittats mot sjukavdrag. Jag verkar fortfarande ha en löneskuld på över 20 000. Tjena! Bra att man får betala 20 000 i månaden varje månad man är sjukskriven. Mailat lön, orkar inte försöka förstå via telefon, de får ta det skriftligt.

Sedan är det skrämmande att jag, med min i sammanhanget måttliga lön, tydligen har maxutbetalning från Försäkringskassan och får inte ens ut 15 000.

Tog också kontakt med AFA som ju betalar viss del ersättning efter dag 91. Nej det måste man visst anmäla själv, det gör inte arbetsgivaren längre. Skickade in femtioelva bilagor till dem efter letade bland alla digitala dokument på olika ställen.  
Just ja, fackavgiften. Den dras ju på lön (eller nu har jag ju liksom ingen lön). Ringde facket. Nej, det anmäler inte arbetsgivaren att de slutat göra. Jaha, tur att jag ringde för skulle jag dö och inte är med i facket längre (trots att jag varit det i över 30 år) så skulle jag inte ha någon livförsäkring och inte den fina ersättningen efter över ett år som sjuk. Tackar åtminstone för uppfinningen bank-ID - har nog loggat in femtio gånger idag på olika konton.

Sedan var det dags för räkningarna. Skitkul. Tur man gjort en budget så man kan "sakna" vissa fakturor. Javisst ja, de kommer ju digitalt till makens digitala brevlåda. Vet inte vilket som är värst, att de kommer där jag inte når dem utan honom eller när de dyker upp tre veckor efter de skickats med snigelposten.

Tur jag fortfarande varit lite kortisonspeedad idag men nu har huvudet sagt tack och hej.

Nåja tillbaka till monstret. Var ju på behandling tre igår. Det gick bra den här gången också och har man klarat tre gånger är risken minimal för allergisk reaktion. Ingen akutväska mer...
Hände något "festligt" i väntrummet/dagrummet. Blev uppropad av den som skulle lägga om picc-linen innan behandling. Hen ropade mitt namn, vände sig till pumptermosen med hett te-/kaffevatten och tryckte ut en stråle i handflatan. "Nej, men oj oj. Följ med här" och så gick vi runt hörnet till handspriten. "Det var ju den här jag skulle ha". Omläggningen fungerade dock smärtfritt. Tre av tolv behandlingar klara. Nio kvar. Efter fem eller sex behandlingar till inträffar läkarbesöket med stort L.

Uppmuntrande konst och monsterkillerdropp

Superpigg efteråt. Hade bokat in besök med högstadie-/gymnasie- och forever-vännen (min wingmate) C. Hon kom med sushi som gick att avnjutas på den fortfarande sommarvarma altanen. Härlig kväll med cellgiftsskadad hjärna och mycket fniss. Minnen från när vi var 17 år och åkte till Stockholm, bodde i lånad LITEN lägenhet på Östermalm (man kunde inte öppna ugnen och kylskåpet samtidigt) och levde livet. Jag vill inte vara 17 år men jag vill vara odödlig igen.