Rastlös och orkeslös

.

Rubriken är en märklig kombination men ack så sann. Att vilja så mycket men orka så lite. Det är oerhört jobbigt.

Fantastiskt väder idag så jag ska mig ut på altanen snart. Det blir nog dock mest i skuggan för jag vet inte hur känslig jag är (särskilt händer och fötter) efter alla cellgifter och i morgon spelar både Hampus och Julia träningsmatcher så då är "risken" att få mer sol överhängande. Nageltrånget gör mindre ont men det där svallköttet ser inte så skoj ut och ganska ömt men inte på samma sätt som förut.

Onsdag och torsdag var riktiga skitdagar. Allt gick åt h....e. Alla förbannade myndighetskontakter, telefonköer och blanketter. Jag orkar inte!! Tvättmaskinen som gick sönder (nu väntar vi på en reservdel och hoppas det räcker med den) och e-posten som la av. Igår var jag helt utslagen fram till eftermiddagen. Hade varit vaken sedan 4 och sov oroligt på förmiddagen.

Sedan tog jag mig i kragen och lagade mat tills de andra kom hem. Helt plötsligt hade två myndighetsärenden tagit fart. Jag fick också besök av fina A och vi tittade bland annat på en blodtryckshöjande fotbollsmatch som inte riktigt slutade som vi ville.

Jag är mer än halvvägs in i näst sista Xelodakuren. Sedan återstår ju ett återbesök på Onkologen en månad senare och om allt känns och är bra då släpps jag ut i den osäkraste av världar. Det kommer kännas som jag bara väntar på att bomben smäller men samtidigt ska jag verkligen försöka leva utan att vara under behandling så gott det bara går. Jag intalar mig att det kommer gå bra trots oddsen jämfört med för tio år sedan. Jag vill alltid leva fullt ut så länge jag lever.

I kväll är det disco för ungarna. Den äldsta är med och arrangerar för sista gången. Nästa år är det den yngstas tur.

Dagens minne - Generalsgatan 37 B

Där har båda min mormor (och morfar men han dog tidigt i mitt liv) och därefter morbror bott. Jag minns mest de gånger jag var hos mormor. Jag minns lukten i trapphuset, den minimala hissen och de vita, runda knapparna med svarta siffror. Köket med gasspis och luckor man skjuter upp och ner. Köksbordet (jag tror det var ljusblått) där jag allra mest minns mormors skorpor. Hur vi satt i köksfönstret och tittade på "gula bilar" på gården. Vi var innovatörer där.... Vet inte om det var postbilar men gården var full med gula bilar som vi räknade. På sommaren var det olidligt varmt därinne då det bara var fönster åt ett håll och solen låg på hela dagen. Jag undrar vem som bor där nu?