lördag 29 september 2018

Jag blir hellre jagad av björnar....

.

Härom dagen på en av våra linköpingsresor passerade vi ett stycke skog och jag frågade mig om jag fick välja på att bli jagad av en björn i en kilometer eller att gå igenom det jag har gjort sista två åren. Helt tveklöst skulle jag välja björnen även om han tog mitt liv. Definitivt ett kortare lidande. Känslan är densamma - dödsångest, känslan att inte kunna fly, att inte kunna lägga sig och vila en enda sekund.

I tisdags var det dags att operera in port-a-cathen. Jag visste att det kunde bli väntetid eftersom jag fick en akuttid och allt viktigare gick före. Var där vid 8.15. Kopplade på waiting-mode och satt rakt upp och ner på en stol i fyra timmar. TV:n stod på (inte Malou den här gången) men jag kan inte komma ihåg ett dugg av vad jag såg. Jo, förresten jag kommer ihåg en norsk spermie som simmade långsammare än en norsk grisspermie. Nyttig information. Under de fyra timmarna kopplades dropp, som vanligt agerade jag nåldyna men till sist satt där en "infart". Ytterligare en förbättringsåtgärd i vården kom till mig. Skriv inte patientens namn för hand om det inte går att läsa. Blev uppropad som "Maria". Menar du "Marie". "Ja, Ekestrand". "Nej, det är inte jag". "Ekkrats?". Till slut kom vi överens om att i alla fall personnumret stämde.

Vid 12.15 fick jag en brits, blev tvättad på halsen och träffade kirurgen som kollade mina halsvener med ultraljud. Skönt att slippa riktig narkos. Jag tycker inte om att tappa kontrollen som ni vet. Inte för att man direkt har någon kontroll när man ligger inbäddad och uppkopplad på ett operationsbord. Fick ligga med huvudet helt vridet åt höger i en timme. Kändes lite när de slet och drog i slangar och dosa men det gick bra. Jag var lite lättblödande så jag fick tryckförband på hals och dosa vilket kändes lite panikaktigt. Kunde inte vrida huvudet och kände mig lite halvstrypt. Tryckförbandet satt drygt en timme. Jag fick lite smörgås och kaffe (första smörgåsen på två månader men tyckte inte jag kunde be om en sallad...). Sedan fick jag åka hem vid 16-tiden. Jag är också lite förvånad att man inte får med sig någon information om hur det är att ha detta "implantat", vad man ska tänka på och hur det känns, vad som är normalt och vad som inte är normalt. Det fanns ingen sådan skriftlig information men fick gehör för "min idé".

Jädrar vad det gjorde ont första dygnet. Natten sov jag bara lite stötvis. På morgonen hade jag blött igenom förbandet på halsen så H fick åka förbi Operation och hämta lite omläggningsmaterial. Idag bytte jag till rena igen. Blöder liiiiite från dossåret och det är mer svullet vid halsen än jag trodde.

Idag ser det ut så här:



Jag är stympad. Ingen tutte, hackad i både här och där, sönderstucken i armarna och snart utan hår igen.
Gläds åt era hängtuttar och håriga ben. Var glad om du överlever "the switch". Skratta till dig en massa rynkor och jubla när det bara behövs ett stickförsök i armen. Lämna blod om du får, bli organdonator om någon vill ha dina organ och glöm inte leva däremellan.

På tisdag börjar jag mina nya behandlingar. Första gången räknar de ska pågå mellan nio och ett. Tre timmar innan ska jag ta Betapred, Cetirizin och Ranitidin. Ondansetron får jag när jag kommer till kliniken för den har jag inte hemma. Sedan ska jag ha tre olika dropp. Från början har man ju sagt att jag ska ha behandling varje vecka i tre vecka och sedan en vecka uppehåll, detta ska upprepas tre gånger fram till jul.
När jag var på provtagningen igår sa "stickaren" att det var beställt prover till 12/10 nästa gång vilket inte stämmer med att jag ska ha behandling varje vecka men jag får väl svar på tisdag. Det brukar ta tre veckor innan håret faller. Bajs.

Den här gången får jag cytostatika i palliativt syfte, inte längre kurativt (alltså botande). Palliativ i cancervärlden behöver dock inte betyda i livets slutskede men sjukdomen är kronisk och obotbar men behandling kan pågå i många år. Hipp hipp hurra! Varenda dag är värdefull fram tills smärta och lidande inte längre gör livet värt att leva.


Mina leverprover igår hade stigit. Man har ju inte kunnat se något fel på levern på röntgen och proverna var normala nio dagar innan så jag är övertygad om att tre dagar med fulldos Panodil är boven och jag oroar mig inte för dem i nuläget.

Nu ska jag inta soffläge och hoppas att Snoka spelar minst lika bra mot Sirius som mot Malmö i onsdags...
I morgon spelar barnen sina sista seriematcher. Jag ber till änglarna att jag är med vid deras första till våren...





1 kommentar:

  1. Bajs är väl bara förnamnet? På allt du ska gå igenom, går igenom och har
    gått igenom. Och du liksom få val. Jag ger dig miljoner värdiga
    dagar att leva. För dig, din familj och andra nära och kära/ AG

    SvaraRadera

Hemska besked

Jag gör inte dessa inlägg för medkänsla eller att någon ska tycka synd om mig. Dels är de min dagbok och som info för alla som faktiskt undr...