Förbannade skitmonster....

.

Ber om ursäkt för de fula orden. En mardrömsdag. Igen. Eller är det här ödet som gör det hela till något i slutänden bra?

Jag ringde ju igår till onkologsköterskan. Hon satte upp mig på en ledig akuttid idag. Slumpen?

H har ju följt med mig vid varenda besök hittills men den här gången tog jag med min syster, ville inte åka själv. Slumpen? Träffade onkolog nummer fem på ett år. Hen kände samma förändring som jag. Om hen inte ljög tyckte hen inte den kändes så farlig men skrev remiss för ultraljud för säkerhets skull. På väg ut träffade vi den undersköterska som jag hade vid mina behandlingar. Slumpen? Plötsligt kom doktor "skuttande" och skulle ta reda på det fanns någon lucka för ultraljud medans jag ändå var där så jag slapp gå och oroa mig i onödan. Hen hade aldrig hunnit i fatt mig om jag inte stannat i korridoren.

Röntgenläkaren (som för övrigt var samma som jag hade i maj 2017) kunde ta mig, han skulle bara läsa på lite först.

Jag skulle ju egentligen gjort mammografi och ultraljud i oktober men senast var ju i maj 2017 så de gjorde hela konkarongen idag.

Än så länge kände jag mig glad att jag inte behövde gå hem och vänta några veckor på ultraljudet. Hann känna känslan av att åka hem med glädjen att allt såg bra ut och börja jobba i september. Jag tänkte till och med ställa till med storstädning bara det inte var något.

Mammografin blev ju av känd anledning bara utförd på vänster sida. Sköterskan undrade om jag tyckte undersökningen var obehaglig, vilket jag inte tycker.
- Bara hälften så obehaglig som förra gången, sa jag.  :-)

In i ultraljudsrummet. Han började med den opererade sidan. Allt såg bra ut. Skönt. Därefter till knölen jag känt nedanför armhålan och hela vänstra bröstet.

- Då tar vi fram en mellannål. BANG! Klubban i huvudet. Punktion! Ett par små fjuttiga ord som slår undan benen på dig mer än ett pistolskott. Ibland hade jag hellre utsatts för ett pistolskott i huvudet än det trauma som uppstår i det där mörka ultraljudsrummet. Hurtiga sköterskor försöker låta käcka och uppmuntrande. Deras rabblande är vardag. Känner ingen genuin förståelse.
- Du är så duktig. Ja, vad fan har jag att välja på. Stick och punktera och bedöva och pina mig hur mycket ni vill. Jag tar det. Det går över.
- Det är snart färdigt. Nej, det är det inte. Det är nu det börjar.
- Det behöver inte vara något. Nej, det behöver det inte men det har jag hört förut och det kan vara tre veckors helvete tills vi vet.
- Behöver du prata med någon, vi har en jättetrevlig kurator. Jaha och vad ska hon göra? Backa bandet och ge mig en annan historia, en ny kropp?
- Här har du några papper du kan läsa när du kommer hem. Jag vill inte ha några papper du kan ta dem själv. Jag fick samma papper förra året, jag har kvar dem. Eller ge dem till I (syrran).

Sedan gick jag ut. Var väl inte särskilt trevlig och bad om ursäkt sedan men de fortsatte tjata om att jag måste prata. Prata, prata, prata..... Nej - det är här jag har min ventil. Bloggen, Jag skriver av mig skiten. För mig är det ju också viktigt att alla jag möter vet vad jag går igenom.

Nu är det ju inte säkert att det faktiskt är en cancer igen. Kanske är jag värd lite tur? Kanske ringer en ängel och säger att det var falskt alarm. Kanske kan jag viska i mina barns öron, "Ni behöver inte gråta, mamma är frisk". Det har känts viktigt att barnen vet att jag är ledsen och rädd men att vi inte vet ännu. Att vänta upp till tre veckor är dock det värsta av allt. Denna väntan och oro. När kriget är igång vet man vad man har att förhålla sig till.

Det märkliga är att det gjorts två punktioner i bröstet. Inget i armhålan, inte på den förändring som jag och onkolog kände. Den såg alltså okej ut på ultraljudet. Är det alltså ödet att detta skulle upptäckas nu istället för i oktober. Här har jag inte känt några knölar. Hade jag tur i oturen?

Tack alla i min omgivning som bryr sig! Ni är guld värda.