I morgon...

.

I morgon vet jag lite mer, trots att jag redan vet. Hade det inte varit något hade det aldrig blivit någon rond...

Två vidriga veckor är snart till ända och jag får åtminstone en utgångspunkt även om det skulle vara starten på slutet. Jag hoppas det blir en lång sträcka. Skulle kunna tänka mig ett maraton eller jorden runt. Jag ger inte upp!

Det jag kan hoppas är att det är en ny cancer i det andra bröstet, inte en spridning sedan tidigare. Då skulle utgångsläget vara betydligt bättre. Tänk att jag fick en klump i halsen redan i juni när den där lymfkörteln som syntes på datortomografi (och gjort det tidigare) såg ofarlig ut men var ett observandum. Onk som skrev ut mig tyckte inte vi skulle oroa mig med ytterligare undersökningar av den. Försökte släppa.

Vad gör man med en utsatt tid? Jag som skulle börja jobba om två veckor. Känns inte riktigt aktuellt i nuläget. Jag har ju hela tiden tänkt att det bara är biverkningar av cellgifterna som gjort mig så trött och haft sjukdomskänsla. Istället kanske det är monstret som (ursäkta uttrycket) knullat runt därinne och skapat en massa minimonster som ska växa och bli stora. Det kan han fetglömma. Jag ska svälta ut dem allihopa tills de gnager på varandra. Monster gillar socker (och mjöl och mejerier). Lång näsa.....

I dagarna är det två år sedan jag sökte för mitt bröst första gången. Det är svårt att inte tänka hur det varit idag om jag fått behandling redan då och inte nio månader senare, inte masserat och strukit "lymfödemvätska" från den sjuka armhålan till den friska trots att jag stod där i duschen och tänkte att det här är djävligt dumt om det trots allt är cancer.

Jag är ändå tacksam att jag sökte för två veckor sedan och fick det där ultraljudet gjort. Jag hade ju fortfarande kunnat gå och vänta på det.

Det finns inget som beskriver denna väntan för någon som inte varit där. Det är min kropp och mitt liv men jag får inte veta. 143 timmar, 8 580 minuter, 514 800 sekunder och hjärnan har räknat varenda en. En del klagar när de väntat tre timmar på Akuten. Tjenare.

För första gången har jag också känt mig pestsmittad. Ni vet den där känslan att folk går över på andra sidan gatan, fast i andra sammanhang några gånger. För 90 % finns jag inte, ser bara att de har sett mig. Tack till er som ser och vågar, jag lever.

Nu vet jag ju egentligen inget förrän i morgon, fast vet ändå. Det känns inte som dagen innan julafton direkt.