Jag hade lättare kunnat se fram mot onsdagen och rustat mig för rond tre i kampen mot monstret - operationen - om jag inte haft känslan att bröstet blir sämre för varje dag. Inte för att jag tror att det spelar någon roll, de opererar bort det i alla fall och sedan får analysen visa vad som finns där. Fem djävla veckor bort tills jag vet. Veckan innan jul.
Jag tycker inte att jag hittills oroat mig i onödan utan haft en ganska god magkänsla när det också visat sig se bra ut och det ynkliga monstret har dragit sig tillbaka. Men det är ett lurigt monster, jag vet det. Tänker dock inte ge mig i första taget men jag för en ständig kamp, främst mot den obefintliga orken.
Tänker att det här nog blir de sista raderna innan operationen men jag ser fram emot att kunna skriva även efter den och att allt går som det ska.
Om två dygn ska det vara klart. Tutte ska på mammografi alldeles ensam utan mig. Undrar om den får åka taxi i samma låda som de andra tre tuttarna som lämnar sina ägare samma dag? Sedan sitter de där på rad i väntrummet och skuttar ner från stolarna när de blir uppropade.
Idag när jag ska logga in och börja skriva skriker rubrikerna i tidningarna om en pappa i Finland som har knivmördat sin treåring på en lekplats klockan 8 i morse, samtidigt som mina barn gick till bussen. Det kommer skrivas fler artiklar om olyckor, dödsfall och sattyg i tidningarna idag. De som drabbas vet bara inte om det ännu.
Jag vill leva, skriva, tycka, jobba, hjälpa, skratta. Men livet är ingen rättighet och ingen belöning till den som sköter sig. Livet är förgängligt och ödet skördar sina offer urskillningslöst.
Kram
SvaraRadera