lördag 16 september 2017

Inlägg nummer 100


Ja så var vi då framme vid inlägg nummer hundra. Jag har skrivit dem och lämnat de flesta av dem bakom mig. Några gånger har jag tittat tillbaka för att jämföra måendet i cytostatikacykeln. Jag är glad att jag skrivit varendaste ett av dem och har de dessutom gett er läsare något är jag ännu gladare.

Jag hoppas det kan bli minst hundra inlägg till men helst i en annan form så småningom. Sedan ska jag övergå till min deckare. Jag har sett så många forensikprogram på TV nu att jag kan skriva om det perfekta mordet :-) 

Natten var som vanligt efter behandling och Betapred inget vidare. Ägnade torsdagen åt lite tvätt, disk och plock och så fick jag äntligen ett efterlängtat besök inklusive sushi. Härligt med vänner som man inte träffat mer än några gånger per år sista två åren och ändå känns allt precis som vi sågs igår. Tack fina J för en härlig stund med mycket energi.

Det är också de där "knäppa" vännerna man verkligen kan skratta åt eländet tillsammans med utan att ta illa upp. Jag har två exempel. Jag till A: "...... och du och jag som har så tjockt hår......., eller....". J till mig ute i regnet: "Gå in nu så du inte blir sjuk".

Fredagen var ovanligt skaplig men på natten började den dåliga perioden och idag är det verkligen skit igen men jag börjar ju bli van. Andfådd, trött, svettig och lite ångestkänslor så det blir nog inte så mycket mer bloggande i helgen, jag måste verkligen bara vila. Dock tycker jag faktiskt att tutte håller sig skaplig och det gör mig så glad.

Nyss kom ett par av våra sommargrannar förbi med en blomma och en kartong kokosbollar. Hade så gärna kramats men just nu kastar min autopilot mig bakåt för att undvika kroppskontakt. Inte lätt att tänka på för den som vill så väl och jag menar inget illa men jag gör verkligen allt för att inte få någon infektion.

Vi hörs när jag piggnar till igen. Kram på Er och häng gärna med hundra inlägg till!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hemska besked

Jag gör inte dessa inlägg för medkänsla eller att någon ska tycka synd om mig. Dels är de min dagbok och som info för alla som faktiskt undr...