Benen värker och krampar. Lite mindre pirr i fötterna just nu men en ohygglig muskelvärk. Hjärtat hamrar och huvudet dunkar. Yrsel. Svettpärlor i pannan. Magen är kaos.
Någonstans i bröstkorgen börjar ångesten accelerera och sprider sig som en våg i hela kroppen. Måste gå omkring, kan inte sitta stilla. Försöker med ett varmt bad. Till slut lugnar det ner sig och efteråt är jag helt utmattad.
Man kan tycka att alla bra besked den här veckan skulle göra att dessa bakslag inte blev lika intensiva men den här lördagen var värre än förra. Kopplar det till cytostatikan och hoppas att det bara är tre sådana här vidriga helgupplevelser kvar.
Fick upp ett minne på Facebook. Det är sex år sedan Tomas Tranströmer välförtjänt fick nobelpriset i litteratur. Det finns många tänkvärda ord av honom och de här delade jag då:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta".
Kram
SvaraRadera