söndag 15 oktober 2017

Sitta i fängelse

Jag kan känna mig inlåst mot min vilja på många sätt. Dels alla provtagningar, behandlingar och annat som oftast kräver att jag är på en viss plats vid en viss tidpunkt. Biverkningarna håller mig fastkedjade i perioder som blir längre och längre. Att undvika större folksamlingar likaså.

Dessutom har jag upptäckt att de här ofrivilliga perioderna när jag inte ens kommer utanför dörren skulle kunna göra mig folkskygg på riktigt. Får nästan hjärtklappning och ångest när jag ska göra någonting utanför ramarna. Provtagningar och behandlingar går bra men det här att till exempel hälsa på på jobbet blir plötsligt en utmaning. Att parkera, att försöka få den nya parkeringsappen för personal att fungera, att gå i sjukhuskorridoren, att gå i affärer och apotek, att konversera om "ingenting". Jag tror inte att jag har några problem att hitta tillbaka till ett vanligt liv om jag bara får energin tillbaka för mycket av de känslor som förstärks i nya situationer tror jag är biverkningar men det skulle lätt kunna bli ett problem om kroppen feltolkar dessa. Jag har alltid haft en tendens att få yrsel när det blir för mycket intryck, till exempel att gå på stan när det är mycket folk omkring. Tror jag har någon öron/ögon/balansstörning. Kan ju knappt gunga utan att bli yr.



Jag är så uttråkad på att gå hemma. Hade jag ork skulle det finnas mycket att göra här men jag bara är. De bra dagarna kan jag dammsuga, tvätta, diska, vara läxhjälp men allt därutöver som att till exempel sortera ur en garderob eller rensa i skafferiet går så att säga fetbort. Vem skulle tapetsera om ett sovrum med influensa liksom? Jag orkar inte ens gå upp på övervåningen när det är som värst. Idag låg jag i sängen och SMS:ade till barnen att man kan tjäna tjugo kronor om man tömmer och fyller diskmaskinen och torkar av bänkarna i köket. Vips så var det fixat. Hemtjänst tror jag det kallas.

Är det ett tidsbestämt straff eller livstids fängelse? Känns som jag åtminstone ska få min första permission om sådär tre veckor. I morgon näst sista provtagningen inför behandling och på onsdag behandling fjorton av femton. Domningarna har hållit sig skapliga den här gången så man får väl hoppas på behandling trots att jag egentligen inte orkar en enda liten dos till.

Känner inte igen den där lönnfeta, tunnhåriga gubben i spegeln. Vill inte ha mer kortison heller... Fast därinne är jag fortfarande 19, eller 25 kanske, bara med lite mer livserfarenhet.

Odödlig?

Det är ju söndag och inte så konstigt att det blev ett av de mest negativa inläggen. Men så tänker jag FEM MILLIMETER och en liten låga tänds därinne. Nu puffar vi ut de sista ångorna av monstret och ser fram emot villkorlig frigivning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Halvvägs

. Igår fick jag behandling med enbart Paklitaxel och nästa vecka är det uppehållsvecka. Då har jag fått 2 + 4 av 4 + 8 behandlingar, hälf...