fredag 29 december 2017

Det finns ett resultat - fjärilar i magen...

Det blir läkarbesök om vecka. Provsvaren kom igår.

Skönt att äntligen få det gjort och som jag skrivit förut kan ju besöket inte påverka själva resultatet även om jag ibland kan tänka att det jag inte vet finns inte. Jag tänker absolut inte titta i min journal på nätet, inte när det gäller sådana här saker. Det är skillnad på provsvar av vita blodkroppar inför en behandling och svaret på cancerutbredning.

Jag förväntar mig inget annat än att de hittat kvarvarande cancer. Cytostatikan var ju i krympande syfte och krympte gjorde den. Det som bekymrar mig mer är vad som finns kvar i kroppen. Knutorna som jag känner i bröstkorgsväggen, vad datortomografin i april kommer visa av lever och lungor.

Här kommer en bild på mitt ärr som nu ser betydligt bättre ut men som ni ser är det fortfarande knöligt och irriterat närmast armhålan. Det är där svullnaden bildas och det är där jag strålades för tio år sedan. När jag inte ser mig i spegeln känner jag inte att något är borta. Känner mest av det när det gör ont och jag tror faktiskt man kan  ha fantomsmärtor i bröstet, det känns så. Tror också att nerverna försöker hitta tillbaka till varandra. Jag skäms inte för hur jag ser ut. Skämmas kan man göra för sådant som man representerar, eller uttrycker på ett eller annat sätt.


Borta

Jag kontaktade också tandläkaren idag då jag känt att det börjat kännas obehagligt där en bit av den provisoriska lagningen gått av. Tror inte jag vågar vänta en månad till. Vem vill ha tandvärk och rotfylla liksom? Fått en "akuttid" på tisdag. Tyvärr inte till "min" tandläkare men det får jag försöka bortse ifrån.

Jag frågade J om jag fick lägga upp hennes julkort till mig här och det var okej för henne. Jag vet att lilla (och stora) H står bakom de här orden också så de får representera hela vår lilla familj just nu. Det här går vi igenom tillsammans vare sig vi vill eller inte.



Det här året närmar sig sitt slut och man kan väl sammanfatta det med turbulent och minst sagt jobbigt emellanåt men jag lever fortfarande och har ändå kunnat vara med på det jag tycker varit viktigast för mig just då. Jag är inte den jag vill vara men jag är den jag förmår att vara och säger ifrån när jag inte orkar. Jag ber om hjälp när det behövs och jag försöker vara en ganska normal mamma. Jag är oftast en usel fru men hoppas kunna ge tillbaka någon gång.
Förra året var på ett sätt värre när jag mådde så dåligt utan hjälp. I år har allt "rullat på" sedan i maj.

Jag har många att tacka för glada stunder med mycket skratt. Tack också för alla uppmuntrande hejarop här på bloggen men mest på Facebook och Messenger. Tack för att du stannat och pratat en stund när vi mötts. Tack främlingar som kommit fram och presenterat sig och berättat att de läser bloggen (på de mest oväntade ställen som Apotek och kyrkor :-)). Tack alla som har glädje av bloggen. Tack alla som hjälpt till med stort som smått. Jag kommer behöva er nästa år också....

Ofta låser jag in mig i min trygga borg och kurar själv men när jag tar mig ut så kom alltid ihåg att jag inte är farlig och jag är exakt samma Marie som alltid, bara lite luggsliten (lugg - haha). Lova att vara som vanligt mot mig och andra som har det svårt, den enda det är jobbigt för är dig själv. Du kommer må bra efteråt...








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hemska besked

Jag gör inte dessa inlägg för medkänsla eller att någon ska tycka synd om mig. Dels är de min dagbok och som info för alla som faktiskt undr...