Söndagstankar

I skuggan av den ondska som fortsätter invadera vår värld förbereder jag mig för mitt eget krig mot invasionen av min kropp.

Det här är ju inte klokt. I skrivande stund har jag haft 1903 besökare på mindre än ett dygn. Jag tycker om att beröra om det kan leda till min egen eller någon annans fördel. Kanske är det nyttigt att stanna upp och tänka till, värdera vad som är viktigt i livet.

Min personliga vinning är att få ordning på alla tankar som far runt som pingpongbollar inne i skallbenet och det som borde vara där. Jag känner ert fantastiska stöd. Kropp och själ är ett och alla fina ord är en viktig och läkande del på min resa.

På Facebook efterlyste jag mina vänners starkaste minnen av mig och gärna en valfri bild på mig (man tog ju sällan några bilder på sig själv när det begav sig så de är knappt man minns hur man såg ut). Jag har fått så fina historier som berört ända in i själen. Jag har varit viktig för andra. Har också fått en del bilder (mycket party var det....) och man inser att ytan på 25-åringen i spegeln förändrats något. Borde kanske varit mer nöjd på den tiden när man tyckte man var fulast i världen. Fortsätt gärna att dela era minnen. Stort som smått.



1988

Verkligheten utanför fortsätter. I kväll möts Snoka och Änglarna på Parken (konservativ som jag är vägrar något annat namn). Jag parkerar mig på min vanliga plats i soffan. Det brukar gå bra när jag håller mig där och grabbarna håller sig till Curvan.

Nästa vecka är fortfarande nästa vecka. Ett par avgörande dagar där jag vet att jag kommer kastas mellan hopp och förtvivlan. Hur kommer jag må av cytostatikan denna gång. Kommer min kropp orka ta emot den. Hur ser det ut i bröstet? Blir de andra röntgenundersökningarna också av nästa vecka? Vad visar de? Hur kommer picc-linen kännas. Ska ta en långt sista bad i kväll med mycket skum och varmt härligt vatten. Sedan får jag badförbud i 18 veckor, i alla fall av vänsterarmen.