Eftermiddagen idag unnade jag mig massage och akupressur. Superskönt. Man är ju liksom lite spänd. Har fått okej från onkologen för detta, var lite orolig att inte få fortsätta med det.
Stora H körde lilla H till fotbollsträningen och sedan shoppade han och J loss på Dollarstore. Snygga spyhinkar inkl lock inhandlades. Snyggt ska det vara.
Ibland kommer den där isande känslan rakt in i kropp och själ som ett spjut. Statistiken. Den som är emot mina drömmar. Drömmen att se barnen bli självständiga, få jobb, flytta hemifrån. När de var 2 år respektive 5 månader för 10 år sedan var min stora, stora önskan att få höra dem sjunga "Den blomstertid.....". Det har jag ju fått många år nu. Får man begära mer, önska lite tid till? Bara tills de står på egna ben. Please!
Nu är det kväll och ingen sjukvård ringer. I morgon är det helg, kan andas och nästan låtsas att det är en vanlig dag. Det hugger och bränner i bröstet emellanåt men det går att tänka att det nog inte är så farligt i alla fall. Eller? Sanningen lär komma ikapp mig och jag hoppas forskningen kan hålla ett högre tempo än mina inneboende.
 |
| Man måste ju sätta lite guldkant på tillvaron |
Allt som "vanligt" är klart underskattat, önskar så att allt fick vara som vanligt för er. Kram Susanne
SvaraRadera